Om ett par veckor fyller ­Karin 23 år. Det är den andra ­födelsedagen hon firar här på rättspsyk i Växjö.

Karin var 13 år när hon skar sig i armen första gången. Ärren gömdes ­under långa tröjärmar tills mamma avslöjade henne i slutet av nian.

Resan genom den svenska psykiatrin har varit lång. ­Diagnoserna har avlöst varandra, precis som medicinerna hon fått utskrivna.

– Jag har varit en jävla ­kemifabrik, och är det fortfarande, säger Karin.

Den senaste diagnosen fick hon efter en neuropsykiatrisk utredning: Karin har asperger. Bland annat.

Vi dricker kaffe på ett fik i Växjö. Arm i arm med mamma ­Anne har hon promenerat ut genom de höga säkerhets­grindarna med regnet smattrande i ansiktet.

Ingen personal vakar bakom hennes rygg. Det har ­inte hänt sedan i julas.

Sattes i fängelse

Resan till högsäkerhetskliniken i Växjö gick i poliseskort. När Karin kom hit för ett och ett halvt år sedan var det en chock för både henne och ­familjen. De fick höra att hon erbjudits ”högspecialiserad vård”. Men möttes av ett fängelse.

Här används termer som ”permission” och ”frigång”. Rastgården är liten och omringad av höga betongmurar.

– Ingen pratade med mig, jag kände mig helt ensam och övergiven, säger Karin.

Bönade och bad

Hon bönade och bad att få ­låna personaltelefonen och ringa till mamma. I två veckor var Karin tvungen att vänta på sitt första besök.

Hit kommer ingen oanmäld. Inte ens mamma. Varje besök ska anmälas minst fem dagar i förväg.

– Hon var fråntagen allt, vem som helst skulle må dåligt av det, säger Karins mamma ­Anne.

Familjemedlemmar som vill hälsa på kontrolleras noga. Innan de passerar måste de lämna ifrån sig allt utom kläderna på kroppen.

På en vanlig psykiatrisk avdelning får anhöriga hälsa på, de kan själva se var deras barn vårdas, prata med personalen, sitta vid sängen och hålla handen.

Av säkerhets- och sekretesskäl är det förbjudet inom rättspsykiatrin. Numera låter Karin hellre bli att ta emot ­besök om hon inte får tillåtelse att gå ut.

– Ett kalt besöksrum utan fönster, där det alltid är personal närvarande är ingen trevlig miljö för att träffa sin familj.

Anne har alltså aldrig sett sin dotters rum, men Karin har berättat. Avdelningen hon bott på sedan oktober förra året kallas ‧”obsen”.

På observationsenheten ligger de svårast sjuka, de som ‧behöver mest övervakning. Mitt i rummet står Karins säng fastskruvad i golvet, madrassen har remmar och spännen.

I övrigt är det tomt.

De få kläder hon får ha på rummet ligger i en hög på golvet. I rummen bredvid bor andra unga tjejer. När någon mår dåligt färdas ångesten genom väggarna på den trånga avdelningen, ropen på hjälp hörs i korridoren.

De tre vanliga platserna på ‧”obsen” är upptagna, därför sover Karin i bältesrummet.

– Det ska vara hemskt på obsen, så att man ska vilja därifrån, säger Karin som levt där i åtta månader nu.

Liknar fängelser

Karin är inte ensam. Den här ‧våren har jag haft kontakt med närmare 15 unga kvinnor eller ‧deras närmast anhöriga. De flesta vårdas på rättspsyk just nu, några av dem har nyligen skrivits ut.

Växjö, Säter, Öjebyn: de kallas kliniker men liknar fängelser med höga murar, taggtråd, vaktlucka och stränga besöksregler.

Tjejerna har inte begått något brott, de är sjuka och upplever att de straffas för det.