Dikter jag har skrivit...

Looi, jag saknar dig!
Hur kunde du göra detta?

Looi, jag gråter!
Kom hem!

Looi, jag har ont magen!
Jag tror de kallas ångest!

Looi, jag vill inte leva mer!
Inte utan dig!

Looi, jag dör!
För jag vill till dig!

Jag älskar dig Looi!!!




























Efter år med depression så kan jag känna livet.
Jag har ännu en gång rest mig upp från de mörka.
Jag har klarat de jag trodde va omöjligt.

Jag känner mig starkare än innan.
Detta trodde jag aldrig.

Jag lever, jag känner det!


Livet, här kommer jag!!!






















Looi, min älskade vän.
Du lämnade världen och livet den 21 september 2010.
Jag fick reda på de den 5 oktober 2010.


Du lämnade oss i ett självmord, en överdos.
Jag säger bara ”VARFÖR??”
Du blev bara 26 år!

Du va älskad av så många.
Speciellt av mig!
Varför lämnade du mig?
Varför tog du ditt liv?
Vad tänkte du?


Lyssnade du på Britney Spears?
Låten Everytime?
Som du älskade så mkt?


Jag vill ha dig tillbaka i livet!
Jag saknar dig!
Min älskade Looi!


“Everytime I try to fly, I fall
Without my wings, I feel so small
I guess I need you, baby”

B. Spears

Jag ska berätta min sanning för er
Ni kommer inte gilla den det vet jag
Men den är sann
Det är mitt liv

Daglig ångest
Värk i kropp och själ
Fejk skratt och leenden inför människor
Men när jag är ensam så kommer tårarna
Mina nätter är ett helvete
Jag sover inte

Jag är tjock
Jag vet jag är det
Ni behöver inte ljuga för mig mera
Ni säger att jag inte är tjock
Men jag vet att jag är det
Jag äter för mycket
Jag äter ingenting
Det går i vågor

Jag vill dö
Jag vill inte leva ett falskt liv mera
Ett liv som går ut på att LE
Le så att ingen ser hur jag mår
Inte ser min ångest
Inte märker mina självmordstankar
Eller självhat


Jag vill skära mig
Skära med mina älskade rakblad
Känna blodet rinna
Men jag får inte det
Då lämnar mina vänner mig
Och utan dom är jag ingenting
Då ger jag upp helt

Detta är min sanning




jag orkar inte mera















ni är döva,
döva som inte hör mina rop på hjälp,
ropen som jag ropar varje dag och natt.
ni är döva, vet ni det?


ni är blinda,
blinda som inte ser mina nya sår på armarna,
såren som kommer varje natt.
ni är blinda, vet ni det?


ni är stumma,
stumma som inte frågar hur jag mår,
varje dag går jag och väntar på frågan som aldrig kommer.
ni är stumma, vet ni det?



ni är döva som inte hör mej.
ni är blinda som inte ser mej.
ni är stumma som inte pratar med mej.







Jag har slutat hoppas.
Jag har slutat tro på ett bra liv.

Jag vet att det aldrig blir bra.
Jag vet att hoppet är ute.

Jag vill inte leva.
Jag vill få frid.

Jag önskar att du kunde krama om mig, och säga att allt blir bra.
Jag önskar att det nån gång blev bra!

Jag orkar inte mera.
Jag orkar inte skada mig mera.

Inga ord kan beskriva det jag känner.
Inga tårar kan visa det jag vill.

Bara en död kropp kan visa vad jag vill..



Minns du när jag var liten,
när jag sov hos dig och farmor?
Vi spelade bingo lotto och hade det mysigt.
Minns du hur vi gick i skogen?
Minns du när jag och du spelade golf?
Minns du att jag alltid fick frukost på sängen,
när jag sov hos dig och farmor?
Alltid när det var kalas så satt jag bredvid dig.
Jag log alltid när jag pratade om dig,
eller var med dig.

Men nu,
ler jag inte mer.
Nu bara gråter jag,
För du dog.
Nu kan jag inte sova över hos dig mera,
inte spela bingo lotto.
Ingen mera frukost på sängen,
inget mera golf spelande.
Aldrig sitta bredvid dig mera,
inte le när jag pratar om dig.

Den 11/11 - 2008,
då dog du.
Då raserades mitt liv totalt!
Jag vet inte,
hur jag ska kunna gå vidare.
Utan dig.
Jag bara gråter,
hela tiden.

Jag är så stolt,
över att du var min farfar.
Du lärde mig så mycket,
om livet och andra saker.
Du fanns för mig när jag var ledsen,
eller arg.
Jag tänker ofta,
på var du är nu.
Ser du mig?
Hör du mig?
Jag ser inte dig,
Men jag hör dig.

Jag saknar dig!
Hoppas att du nu vilar i frid,
det är du värd!
Min älskade farfar!











Dagen du dog, brast mitt hjärta.
Inget blir som det har varit.
Jag gråter ofta av saknad, av ilska.
Hur kunde du dö nu?

Dagen du dog, föll jag ihop.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Tårarna bara rann, inget kunde stoppa dom.
Mitt hjärta värker.

Dagen du dog, skrek jag
Av sorg, av ilska.
Jag kan inte sova mera, tänker bara på dig.
Du var min bästa vän!

Dagen du du dog, raserades mitt liv.
Jag saknar, saknar, saknar dig!
Jag vet inte vad jag ska göra, utan dig.
Kom tillbaka älskade farfar!!

Jag älskar dig farfar!!!




































Sitter ensam i ett hörn.
Hör hur mamma och pappa bråkar.

Jag springer ut från mitt rum.
När jag hör pappa skrika hemska saker .
Åt mamma.

Jag skriker åt pappa att sluta.
Att vara tyst.
”Pang!” Pappa slår till mig med en örfil.
”Pang!” Låter det igen när mamma slår mig.

Jag gråter och jag skriker.
Jag ville ju bara skydda mamma!
Varför slår dom mig då?

Mamma skriker åt mig att hålla käften.
Dom slår mig länge.
Jag sjunker ner på golvet.
Gråter och skriker på hjälp.

Pappa sätter sig på mig.
Jag känner hur han tar stuptag på mig.
Luften börjar ta slut.
Jag kämpar för mitt liv.

Tillslut när jag håller på att tuppa av så tar mamma bort han.
Jag ligger på golvet.
Flämtar efter luft.

De lämnar mig där.
Helt ensam.
Kryper tillbaka till mitt rum.
Sätter mig i hörnet igen.
Helt ensam och önskar att pappa tog mitt liv.






Det är som att jag har sprungit 1000 mil utan att stanna.
Jag kippar efter andan men den kommer aldrig.
Det gör ont att andas.
Det är som att jag har varit vaken i flera veckor utan att sova.
Jag orkar inte ta ett steg till.
Det är som att jag har ätit 1000 tårtor på en gång.
Jag kan inte få ner en enda mat bit till.

Jag fammlar i blindo efter ett normalt liv.
Ett liv utan ångest, själv destruktivitet och självmords tankar.
Jag kan inte se det fina med livet mera.

Det är som att jag balanserar på en smal liten tråd över eldar.
Snart går tråden av.

Och jag vet att det i slutet på min sjukhus journal kommer stå.

"Patienten orkade inte längre och tog sitt liv."



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

bellashemligatankar

En blogg om livet som psykiskt sjuk

RSS 2.0